Vi tolererar inga förlorare

Vi tolererar inga förlorare: Klanen Kennedy. En dramatiserad biografi av Britt-Marie Mattson om familjen Kennedy. Den är en av de bästa och mest intressanta böcker jag har lyssnat på! Joseph P Kennedy flydde från svältens Irland till Boston, Massachusetts, USA på 1840-talet. Där lade han grunden till Kennedyklanen genom att hans fru Rose födde nio barn och den enorma förmögenhet han arbetade ihop. Inom affärer på Wall Street, filmindustrin, import av alkohol under förbudstiden och slutligen inom politiken. Joseph P Kennedy hade två motton som han drillade hela familjen med: ”Vi tolererar inga förlorare!” och ”Inget gnäll!”

Familjen Kennedy har alltid funnits. Man refererar till dem i alla möjliga sammanhang och det amerikanska folket har satt allihop på en piedestal. Det är John F Kennedy och hans fru Jackie som är de jag främst tänker på när jag hör namnet. Av den anledningen tycker jag att boken var intressant för det visar sig vara mycket mer. Fem döttrar och fyra söner, men det är bara sönerna som har gjort avtryck i historien.

Kanske har det att göra med att kvinnornas främsta uppgift på den tiden var att föda barn. Att stötta sina makar. Eller så var så enkelt att det aldrig fanns med på kartan att en av döttrarna kunde bli president? Jag undrar hur en bok sett ur ett kvinnligt perspektiv skulle bli? Hur var det att vara gift med någon som aldrig var hemma någon längre period? En som var oerhört sugen på makt och notoriskt otrogen?

Det har visat sig vara knepigt att recensera den här boken utan att jag drar iväg åt alla möjliga spretiga riktningar. Det finns många aspekter utöver att det var en stor familj som gjort ett outplånligt avtryck inom världspolitiken. En anledning som gjorde att jag blev nyfiken på boken är att den är skriven av en svensk författare.

Jag har fått uppfattningen av att amerikaner är lite hemmablinda när det gäller Kennedyklanen. Joseph P Kennedys levnadsregler är väldigt amerikanska för det är ju väldigt fult att vara en ”loser”. Britt-Marie Mattson verkar ha distans till alltihop och det råder ingen ”God bless America!”-anda som skulle ha blivit svulstig och smörig. Peder Falk gör en oerhört bra uppläsning och har en av de behagligaste röster jag har hört.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se