Stöld av babian av Anna Karolina

Jag frågade den författargrupp på Facebook som jag är med i om vad som är skillnaden mellan en deckare och kriminalroman. Svaret blev att en deckare handlar mer om de som löser brottet medan en kriminalroman handlar mer om skurkarna. Hm… Jag har funderat mycket på det där och jämfört med böcker jag har läst och har kommit fram till att det inte alls stämmer. Flertalet av de böcker som kallas för kriminalromaner handlar till största delen om polisarbete, brottsbekämpning. Jag får komma på en egen definition på skillnaden. Om det finns någon.

”Stöld av babian” av Anna Karolina är i alla fall en kriminalroman enligt utlåtanden på omslaget och enligt mig själv. Det handlar om en polis, en kriminell samt en till polis som står med en fot på var sida om lagen. Titeln är fantasieggande, men förklaringen till den kommer först i slutet och här tappade jag bokstavligen hakan. Jag satt och gapade av förvåning. Anna Karolina har arbetat som polis och har förmodligen fått se mycket som är märkligt, idiotiskt och till och med sjukt.

På sätt och vis hoppas jag att det är ett fall som inspirerat henne och inte något hon har fantiserat ihop. Som läsare kan jag ofta förfasa mig över vilka sjuka typer som ränner runt och tar livet av, i första hand, kvinnor. Men det är författaren som har huvudansvaret. Jag borde i stället förfasa mig över vilka sjuka typer som sitter i sina skrivarstugor och fantiserar ihop vad en människa kan få för sig att göra mot någon annan.

”Stöld av babian” var bra. Den var spännande och tack vare ett lysande driv i berättandet var den lättläst. Det utgjorde inga problem för mig att läsa hundra sidor vid ett enskilt tillfälle. Jag tyckte om språket även om det var väl korthugget ibland.

Att använda korta meningar är ett etablerat knep att driva handlingen framåt. Fast när det handlar om en karaktärs tankar och funderingar ger det ett korkat intryck. Ett exempel: ”I vanliga fall: Adnan hade tyckt det var trams. Nu: frågan berörde.” Vad har hänt med de korta, men användbara orden ”att” och ”så”? ”I vanliga fall hade Adnan tyckt att det var trams, men nu blev han berörd av frågan.” När jag stötte på det här sättet att skriva kändes det som att uppläsaren (för det var en ljudbok) hoppade över ord. Något saknades. Jag tycker inte att det är bra svenska.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se