Räfvhonan

Räfvhonan av Anna Laestadius-Larsson läste jag igår. Jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen.

Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen tycker om den. 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de två övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken Barnbruden och sedan den andra Pottungen. Del ett var så bra, del två var ännu bättre och del tre var absolut bäst. Den tredje knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst.

I Räfvhonan har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm. Den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom. En olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810.

Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande. Jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder. Sophie vill inte att Charlotta ska hamna i onåd när hon blivit drottning.

Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor. Hon har starta egen verksamhet som roddarmadam och senare bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar. Men allt känns lika levande. Det är mycket skickligt.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se