Öppnas i händelse av min död

Öppnas i händelse av min död. Jag har lyssnat på ”Öppnas i händelse av min död” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. En relationsroman som utspelar sig i Sydney och Melbourne med flera huvudkaraktärer som ovetande blir inblandade i varandras liv. En överilad handling som får hemska konsekvenser och obearbetad sorg.

Cecilia Fitzpatrick hittar av en händelse ett brev som hennes man, John-Paul, har skrivit till henne. På kuvertet står det ”Öppnas i händelse av min död”. Skulle du ha kunnat motstå att öppna det trots att din man fortfarande var i livet? Det du inte vet mår du inte dåligt av. Ignorance is a bliss.

Originaltiteln är ”The husband’s secret” och jag tycker att det är bra att man inte valde att översätta den ordagrant för den titeln upplever jag inte som lika lockande. Att antyda att någon bär på en ”fruktansvärd hemlighet” som de ”gör allt för att dölja” är ju ett klassiskt knep för att trigga en läsares nyfikenhet och naturligtvis fungerar det även på mig. Men originaltiteln är fantasilös. Av den svenska titeln förstår jag ju att något skall öppnas. En låda? En väska? Ett bankfack? Ändå avslöjas inte om personen som lämnat lådan etc. redan är död och jag gillar oftast det outtalade.

Cecilia Fitzpatrick är omtyckt. Hon är vänlig och omtänksam. Hon är effektiviteten personifierad, tvångsmässig och får ofta frågan hur hon hinner med allt. Svaret är rutiner. Strikta rutiner. Nackdelen med strikta rutiner är att när ett moment rubbas är det väldigt lätt att allt rasar samman. Det är när hon går upp på den hyperorganiserade vinden för att leta reda på en souvenir från Berlinmuren och råkar stöta till John-Pauls stapel av blankettfyllda skokartonger som brevet dyker upp. Det blir en brytpunkt. Hur hade det blivit om hon inte hade läst brevet? Naturligtvis kunde hon inte motstå frestelsen.

Liane Moriarty är en skicklig berättare. Jag imponerades av hur hon lyckades väva in små detaljer i form av händelser, reaktioner och kommentarer som sedan fick sin förklaring allt eftersom historien hade sin gång. Dessutom är den smårolig och det är viktigt för mig – den vardagliga oavsiktliga humorn.

Kerstin Andersson som uppläsare har jag stött på tidigare. Hon har en rar och vänlig röst med ett sätt att läsa som för tankarna till skådespelare i svenska filmer från 40-talet.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se