”Morsning & goodbye” av Magnus Härenstam

”Morsning & goodbye” av Magnus Härenstam och Petter Karlsson. En författaruppläsning av en självbiografi. Det finns inte många biografier som intresserar mig mycket. Beroende på att det har så stor betydelse hur de är skrivna och där finns det fler dåliga än bra…

Magnus gjorde mycket annat, men det är myrorna och elefanterna jag minns bäst. Jag har sett honom i några långfilmer, men ingen av alla krogshower eller tv-program som t.ex. Jeopardy. Jag har inte hängt med i skvallret heller och visste därför ingenting om hans otrohet och utomäktenskapliga dotter.

Den här biografin handlar inte om hur han överlevde en traumatisk barndom för att sedan räcka lång näsa åt alla som plågat honom. Hans barndom var väldigt normal och händelselös. Men jag tyckte det var roligt att höra hur hans pappa – ungefär som Emils mamma – hade skrivit om olika händelser i sonens liv och det på ett oerhört torrt och akademiskt vis.

Magnus Härenstam beskrev sig själv som levnadsglad och det intrycket lyckades han förmedla. Positiv, skojfrisk och utan minsta anlag till långsinthet och just därför kändes det väldigt ärligt när han berättade om två enstaka personer som han faktiskt inte tyckte om, som det skar sig med. Bitvis tyckte jag att det blev för mycket av namndroppande med tillägget ”mycket nära vän”, fast det är väl nackdelen med kändisbiografier.

Eftersom jag minns honom så tydligt från Fem Myror, som den överspände petimätern med rösten nästan i falsett, dröjde det innan jag vant mig vid gammelmansrösten som läste upp boken. Men till slut kände jag igen vissa uttal och läspningar. Det var Magnus!

Fördelen med att han själv läste sin bok var att han inte behövde skådespela när han läste de mer känslosamma partierna. Jag blev ledsen och tårögd när han berättade om hur mycket han saknade Brasse och hur uppslitande hans plötsliga död var. Hur mycket jag än avskyr otrohet kunde jag känna hur mycket han ångrade sig och skämdes för hur han behandlat sin fru. Brasse kämpade med inre demoner, till skillnad från Magnus och var mycket mer privat, men jag önskar att han också hade skrivit en biografi.

Apropå Brasse och Fem myror. Ni minns väl djurlådan och ”tre hör ihop, en ska bort!”? Brasse hade ett helt eget ansvar för den delen av programmet. Magnus och Eva visste aldrig i förväg hur han hade tänkt sig lösningen. Deras oförståelse och konfysa uppsyner var inte spelade. Inte en enda gång. Nu är alla tre borta, Magnus, Brasse å Eva. Ett tomrum som känns ”Fel, fel, fel, fel fel!”.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se