Ljudboksminnen. Igår började jag lyssna på Farmor och vår herre av Hjalmar Bergman. Det är Meta Velander som läser och jag tycker om hennes röst. En äldre dam som läser högt ur en bok och som har en skolad röst som gjord för den svenska som gällde för 1921 när boken kom ut. Det här är ingen bokrecension. Det här handlar om ljudböcker eller när någon läser högt för en. Jag har ju lyssnat på så många böcker de senaste åren, så många olika röster, men det var Meta Velanders som triggade mitt minne.

Sommarlov. Väckarklockan ringer klockan 8. Då börjar Sommarlovsmorgon i radion och just den här sommaren läser man ”Det blåser på månen”. ”När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” Systrarna Dina och Dorinda som hamnar i en sån knipa att det nästan blev otäckt. Det hände ofta att jag somnade om medan jag låg i sängen och lyssnade. Om det inte var alltför spännande vill säga.

Sommarnätterna var långa och ljusa. I Kiruna blev det aldrig mörkt. Närmare midnatt sändes Kalla kårar. Korta berättelser om oförklarliga händelser eller konstigheter eller rena spökhistorier. Skitläskigt! Det var Björn Granath som läste och hans röst var perfekt. Långsam, lågmäld och lite knarrig. Radion stod nära huvudänden av sängen för jag ville inte störa mamma och pappa som redan somnat. Det gjorde att Björn Granaths röst kröp in i huvudet och fyllde det med kusliga bilder. Det var nog lika bra att solen var uppe hela nätterna för det hade nog blivit för kusligt om det hade varit mörkt…

Jag och min lillasyster hade många skivor med barnvisor och sagor som vi ofta lyssnade på. Skivspelaren, en plastvariant i beige och rött, var igång mest hela tiden medan vi lekte med Barbie eller byggde med Lego. Jag spenderade många, många timmar med att lyssna på Kåldolmar och kalsipper av Nationalteatern samtidigt som jag ritade.

Sedan dröjde det många år innan jag lyssnade på böcker igen. Jag var i 30-årsåldern när jag föll pladask för Harry Potter. När jag hade läst alla böcker flera gånger och sett filmerna började jag lyssna på böckerna på både svenska och engelska. Harry Potter och de vises sten var den första ljudboken jag köpte och den var i CD-format. En period var jag alltid ansluten till min bärbara CD-spelare. Hörlurarna var som en navelsträng. När jag gick hemifrån var jag tvungen att ha med extra batterier och kanske den CD som stod på tur.

Sedan 2 år tillbaka har jag en smartphone (Android) med Storytel-appen och jag är återigen navelsträngad. Det är inte Barbie eller tecknande som gäller längre utan allt annat: Promenader, diskning, vila, städning och när jag spelar spel på mobilen. När Meta Velander triggade mitt minne här hemma i köket, för snart två dagar sedan, insåg jag att jag alltid har tyckt om att lyssna på böcker. Och att läsa själv. Böcker är min drog vare sig jag läser själv eller lyssnar när någon annan läser.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se