Jane Eyre engagerar inte

Jane Eyre engagerar inte. Den första delen handlar om Janes barndom och är i Dickensk anda precis som Harry Potters: svält, kyla, känslokalla släktingar och orättvisor med stort O. Hon skickas till en skola för fattiga där det blir, om möjligt, värre. Det vänder när missförhållandena på skolan avslöjas efter ett utbrott av tyfus. Jane blir kvar tills hon är 18 år då hon söker sig vidare och hamnar som guvernant hos Edward Rochester, ägare av Thornfield.

Jane har utvecklats från ett utåtagerande och protesterande barn till en ung kvinna som behåller alla känslor för sig själv och är svår att provocera. Känslorna mellan Jane och Mr. Rochester växer på det där outtalade viset som är så kännetecknande för 1800-talets romaner. När Jane får veta att Edward redan är gift och inte kan tänka sig att leva med honom som hans älskarinna flyr hon och hamnar hos en syskontrio i en liten by. Hon får anställning som lärarinna i flickskolan.

Brodern i syskontrion, Saint John Rivers, är präst och har som ambition att missionera i Indien. Han är en oerhört tillknäppt man som försakar allt i sin strävan efter att tillfredsställa Herren och i Jane ser han en likasinnad. Därför ber han henne därför att bli hans hustru, så att de kan arbeta sida vid sida. Inga romantiska känslor att tala om. I ett av sina försök att övertyga henne uttrycker han sig som följer: ”De har inte gett dig yttre företräden utan intellektuella. Du är skapad för arbete, inte kärlek.”. Vem skulle inte falla för den raggningsrepliken? Jane följer inte med honom utan återvänder till Thornfield och Mr. Rochester.

”Jane Eyre” av Charlotte Brontë gavs ut 1847 när kvinnor inte förväntades kräva mer av livet än att bli maka och mor. Yviga känsloyttringar sågs inte med blida ögon och reglerna för umgänge satte upp sådana hinder att det var ett under att vänskap och romanser över huvud taget kom till skott. Allt hölls tillbaka så länge det bara gick vilket fick följden att man nästan svimmade när man väl fick möjlighet att ge efter för känslorna.  Direkt ohälsosamt och inget som dagens terapeuter skulle rekommendera.

Jag tycker om den här boken och den är underhållande, men den engagerar mig inte. Kanske är det språket, valet av ord som gör att jag upplever människorna som väldigt ytliga och fördömande samtidigt som deras blygsamhet tigger om att bli motsagd.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se

Mer i bokbloggen