Inga kelgrisar, inga styvbarn

Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård.  Titeln lockade mig och fick mig att fundera på om det var ett familjedrama, men där hade jag fel. Den kallas för en folkhemsrysare. Orden i titeln är en del av ett uttalande av Per Albin Hansson (alternativt Tage Erlander) och syftar på att ingen ska särbehandlas i det svenska samhället. Att målet med folkhemmet var att få bort samhällsklyftorna. Halva blogginlägget handlar om titeln och det hade jag väl inte tänkt mig. Men jag förstår inte kopplingen mellan titeln och handlingen.

Ett alldeles vanligt hyreshus där Astrid och Sonen bor i en lägenhet. På samma våning bor Kasper och hans mamma, lillasyster och styvpappa. På våningen under bor en åldrig ungkarl och så Anna. Det finns ännu en person som inte är direkt boende, men som håller ett vakande öga på dem och sedan är det den där stanken som blir allt starkare och som sprider sig mer och mer.

Den var obehaglig och äcklig. Om du är väldigt kräsmagad bör du hoppa över den här boken. Den sög tag i mig i början och det mötte inga hinder att läsa 100 sidor rakt av. Efter 2/3 kändes den tjatig och särskilt då Sonen. Störd och osympatisk och här är lilla jag som vill veta vad sjutton det är för fel på karln! Jag tror inte på ondska. Jag tror på medicin och psykologi som förklaring till sjuka beteenden.

På 1990-talet blev det poppis att ha med en bög i handlingen vare sig det gällde långfilm, sitcom eller i böcker. Helst skulle han vara fjollig och bli bästa vän med tjejerna. På 2010-talet är det Aspergers syndrom som har blivit den sjukdom som ska ut ur den berömda garderoben. Anna lider av Aspergers, men hon är s.k. högpresterande och klarar sitt arbete och sin bostad. I thrillerserien ”Bron” är den kvinnliga kommissarien en ”aspis” och i komediserien ”Big bang theory” är det Sheldon som har problem med de sociala koderna. Har Asperges blivit en modesjukdom, tro?

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se