Än finns det hopp

Än finns det hopp av Karin Wahlberg. Karin Wahlberg debuterade 2001 med ”Sista jouren”. En deckare som jag vet att jag har läst, men inte minns. Det är ett tecken på att jag inte tyckte att den var bra. Sedan debuten har hon kommit ut med nästan en bok varje år. År 2013 kom ”Än finns det hopp” som jag läste förra året och som jag tyckte mycket om. Det här var något helt annat än hennes deckare i sjukhusmiljö. Det här var historia, kärlek, dramatik och psykologi i en trovärdig 50-talsmiljö.

1953 i Ekstad och polio är ett faktum. Sjukhuset är navet i berättelsen och ekrarna utgörs av sjukhuspersonalen med familjer. Det är de som för handlingen framåt. Karin Wahlberg har lyckats fånga miljöer och tidsanda i allt från kläder till könsroller. Samspelet mellan karaktärerna känns trovärdigt t.ex. vid ett läkarbesök där den kvinnliga sjuksystern är leende och vänlig. Den manlige läkaren knappt tittar på patienten och tilltalar henne i korthuggen orderton. Likaså den mansdominerade arbetsmiljön där endast en kvinnlig läkare finns med och överläkaren beskrivs som en ouppnåelig gud som kandidaterna knappt törs andas i närheten av. Även språkligt känns det naturligt med uttryck som Barnbördsavdelningen, ”spisa plattor”, ”hualigen”, tjusig och kräfta i stället för cancer. Det känns genomarbetat och gediget.

Poliovaccinet togs i bruk 1956 och i vår del av världen är den sjukdomen utrotad. Det är alltid lika kul (läs: intressant) att läsa om sjukdomar eller uppfinningar eller landvinningar när man har facit i hand och kan se i backspegeln. Polio är ett virus som tar sin in via munnen och luftvägarna. Men då trodde de på fullt allvar att barn kunde bli smittade av att leka i lövhögar.

”Än finns det hopp” är den första delen i en romanserie som kretsar kring lasarettet i Ekstad. Den andra delen har precis kommit och jag väntar otåligt på pocketutgåvan!

Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se