Etthundra mil

Etthundra mil av Jojo Moyes. Jag kan läsa själv också och inte bara lyssna på böcker och har precis läst ut Etthundra mil av Jojo Moyes. Nu befinner jag mig i den sortens vakuum som en riktigt, riktigt bra bok alltid lämnar mig i. Det pågår en sorts litterär matsmältning där jag suger på den kvardröjande lustkänslan medan endorfinerna rusar genom kroppen. Åh, tänk att kunna skriva så…

Jesse Thomas sliter som ett djur för att få livet att gå ihop sedan hennes man lämnade henne att ensam ta hand om dottern Tanzie och styvsonen Nicky. Ed Nicholls är en IT-miljonär som tvingas att hålla sig undan efter att ett försök att hjälpa en gammal skolkompis visade sig vara ett ödesdigert misstag. Jesses och Eds vägar korsas och på en impuls att göra en osjälvisk handling erbjuder sig Ed att skjutsa Jesse och barnen hela vägen till Aberdeen för att Tanzie ska kunna delta i en matteolympiad.

Det är omöjligt att sitta instängda i en bil tillsammans en hel vecka utan att bli påverkade av varandra och allt som en sådan resa kan föra med sig.

Det handlar om klasskillnader och om att inte tappa tron på det goda. Det är en sak att slänga ur sig ”Det ordnar sig” i tid och otid. En annan sak att verkligen tro på att det kommer att ordna sig och att dessutom fortsätta tro det efter den ena käftsmällen efter den andra.

Jesse säger: ”Jag tänkte på det när jag låg i badet … det där med att ‘behandla andra som du själv vill bli behandlad’, det funkar ju bara om alla andra också gör det. Men det är det ingen som gör. Världen är full av människor som ger blanka fan i alla andra. De är beredda att gå över lik för att få det de själva vill ha. De trampar till och med på sina egna barn.” Nicky skriver i sin blogg: ”Det är det här jag inte fattar; jag fattar inte hur vår familj mer eller mindre alltid gör rätt, men ändå alltid hamnar i skiten.”

Jag känner igen mig både i det Jesse säger och det Nicky skriver. När det verkar som om man inte får någon som helst utdelning av att behandla andra människor med respekt. Att göra rätt för sig blir det till slut svårt att intala sig att det kommer att ordna sig. Det är då man måste intala sig att man gör det rätta för sin egen skull.

Karaktärerna i Jojo Moyes böcker är mänskliga och trovärdiga och långt ifrån perfekta. De har sina svaga ögonblick när de gör mindre genomtänkta val och får ta konsekvenserna. Det gillar jag! Det som jag inte gillar fullt lika mycket är att alla alltid får vad de förtjänar. Det ordnar sig verkligen. Innebär det att boken kallas för feel-good? Moyes böcker får mig att må bra hela vägen fram till slutet. Där övergår känslan alltid i samma sockerchock som jag upplever när jag har satt i mig för mycket godis. Det är synd, men det som är bra överväger.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se