An Arundel Tomb av Philip Larkin. Jag tycker om dikter men är inte så bra på att läsa dem. Dikter behöver ju läsas på ett annat sätt än romaner och antagligen läser jag dem för fort. Därför tycker jag det är trevligt när någon rekommenderar en dikt som är speciell för den personen. För lite sedan fick jag en sådan dikt i min hand av en kompis. Det är Philip Larkins, “An Arundel Tomb”.

Måste erkänna att jag inte hört talas om Larkin, men en första läsning av dikten, gör att jag gärna stiftar närmare bekantskap med honom.

An Arundel Tomb

Side by side, their faces blurred,
The earl and countess lie in stone,
Their proper habits vaguely shown
As jointed armour, stiffened pleat,
And that faint hint of the absurd—
The little dogs under their feet.

Such plainness of the pre-baroque
Hardly involves the eye, until
It meets his left-hand gauntlet, still
Clasped empty in the other; and
One sees, with a sharp tender shock,
His hand withdrawn, holding her hand.

They would not think to lie so long.
Such faithfulness in effigy
Was just a detail friends would see:
A sculptor’s sweet commissioned grace
Thrown off in helping to prolong
The Latin names around the base.

They would not guess how early in
Their supine stationary voyage
The air would change to soundless damage,
Turn the old tenantry away;
How soon succeeding eyes begin
To look, not read. Rigidly they

Persisted, linked, through lengths and breadths
Of time. Snow fell, undated. Light
Each summer thronged the glass. A bright
Litter of birdcalls strewed the same
Bone-riddled ground. And up the paths
The endless altered people came,

Washing at their identity.
Now, helpless in the hollow of
An unarmorial age, a trough
Of smoke in slow suspended skeins
Above their scrap of history,
Only an attitude remains:

Time has transfigured them into
Untruth. The stone fidelity
They hardly meant has come to be
Their final blazon, and to prove
Our almost-instinct almost true:
What will survive of us is love.

Dikten talade direkt till mig

Dikten kan nästan användas som en guide till att studera graven. Han beskriver hur den är dekorerad, hur man kan närma sig den och vad som kan utläsas ur de med åren slitna stenarna. Det ger oss en inblick i hur vi kan tolka, inte bara den här speciella graven, utan andra historiska monument. Dikten talade direkt till mig. När jag sedan läste Jeremy Axelrods tolkning av dikten, blev den ännu mer levande och den framstår i all sin glans.

Vad tycker ni? Får ni samma känsla som jag för innehållet?

© Lisbeth Ekelöf

Fler inlägg i bokbloggen