Plantering i romaner och noveller

Plantering i romaner och noveller. Plantering är vanligt i ett filmmanus och i kriminalromaner. Det förekommer också i romaner och längre noveller. Det klassiska sättet att förklara vad planering är ”Om ett gevär visas i början på en film bör det vara avfyrat innan filmen är slut.” I ett filmmanus planteras det och skördas det gång på gång. Detsamma gäller i en kriminalroman där ledtrådar och villospår läggs ut hela manuset igenom.

När det gäller plantering i en roman eller en lång novell så kan du plantera i inledning för att skörda i slutet. Jag brukar också kalla det för återsyftning till inledningen.

I min novell I ett rum på 5:e våningen inleder jag så här:

”Utan ingång är inget rum, inte heller mitt. Tre dörrar kan öppnas, en går till hallen där mina ytterkläder hänger i väntan. Mellan köket och rummet finns en glasdörr, den är alltid öppen då jag lagar mat. Den tredje dörren den är också den av glas, fast samtidigt ett fönster, genom balkongdörren syns skogen jag ofta längtar till.”

och slutar så här:

”Mitt rum på 5:e våningen är mitt hem, min borg och hit finns ingen adress.”

En roman är ju längre och ger utrymme för flera planteringar. I princip så gäller samma sak som i film. Du skriver om något i förbifarten och återsyftar sedan till det längre fram i romanen. Då visat det sig ofta ha en större betydelse för handlingen än läsaren trott då det först nämndes.

Det var meningen att jag skulle börja min självbiografiska roman så här:

”Varför finns det ingen manual för hur du pratar med henne du en gång kallat mamma? Jag skulle verkligen behöva en. Min mamma, som inte är min biologiska mor, ringde nyligen och vi pratade för första gången på 27 år. Försökte i varje fall. Fast det stämmer inte. Vi samtalade per telefon också två dagar innan Anna Lindh mördades, strax efter att polisen ringt på och berättade att min biologiska pappa hittats död i sin säng.”

och sista kapitlet skulle starta så här:

”Nej, någon manual har jag inte. Jag vet inte hur jag talar med henne som jag ser som min mamma. Hon som fortfarande kallar mig ”min lilla Iréne”. Därför har jag skrivit den här boken. Med den vill jag också berätta för henne att hon missade mitt bröllop med Tuulikki på trettondagsafton 1995. Att hon verkligen gått miste om något när hon aldrig har träffat sina båda barnbarn och barnbarnsbarn.”

Sammanfattning: Lär dig av filmmanus- och kriminalförfattarna och hur du planterar.

Tips: Läs romaner och noveller och lär av andra författare hur du kan göra.

© Iréne S Räisänen

Foto: Daniel Romero

Fler skrivtips