Pojken av trä

Han kände sin insida ruttna av mannens säd. Inlåst i ett kabinettsskåp låg han och väntade på att få komma ut. Karvad ur lönn, med tagel som hår och ögon av porslin. Han kunde inte röra sig, endast se. Var han levande, hade han ett medvetande, eller var hans tankar endast en fantasi skapad ur hans omedvetenhet? Han hade skådat världen tillräckligt för att veta att den mest besinningslösa människan levde. Betydde det då att även han gjorde det? Fast hur skulle han veta? Han var ju enbart en pojke av trä.

En klocka tickade utanför. Han räknade varje slag för att hindra sig själv från att bli galen. Det ständiga mörkret tärde mer på honom än de saker han sett i ljuset. Tankarna gled iväg till ett tidigare liv, dit han längtade tillbaka.

Det första minnet han hade var av mannen som täljt honom, Dockmakaren. En ensam man med en leksaksbutik som knappt gick runt. På de kantstötta hyllorna satt dockor från hela världen uppradade. Pojken undrade om även de hade en lika livfull själ som han. Kunde de också höra snyftningarna om nätterna från Dockmakarens sovrum eller stirrade de enbart livlöst ut på dammkornen som snöade i belysningen?

Förr brukade föräldrar med barn besöka butiken. Pojken förundrades över hur hårt de små fötterna kunde sparka i golvet för att tigga till sig en leksak för att sedan bli utdragna i armarna av en argsint mor. Nu stannade knappt någon ens vid skyltfönstret. Det var som om alla barn hittat något bättre att leka med.

Dockmakaren satt oftast med hakan i handen och spelade schack. Bakom en trave böcker stod en öppnad konservburk med en sked i. Han viftade bort flugorna runt den, skrapade ur resterna och tuggade i sig det med rynkat ansikte. Emellanåt såg han på Pojken som satt på disken framför honom, frågade vilket hans nästa drag var, innan han suckade och flyttade en pjäs.

Det smärtade Pojken att se honom dyster. Han ville svara, säga att han förstod hans sorgsenhet, fast hur högt tankarna än skrek, rörde inte munnen på sig. Trösten fann han i vetskapen att de båda var kamrater i tystnad.

Men en kväll skulle deras vänskapliga band klippas itu, när dörrklockan klingade och en kostymklädd man klev in. De snäva skorna lämnade slaskavtryck på golvet. Små runda glasögon fick ögonen att se ut som knappnålar. Mannen fastnade med blicken på en mekanisk jultomte som snurrade på fönsterblecket och fortsatte in i butiken. Dockmakaren hälsade mannen välkommen. Mannen besvarade inte hälsningen utan fortsatte att titta runt bland dockorna.

“Du har inget av lite högre kvalité?” frågade han.

Dockmakaren snörpte på munnen, gick fram till hyllan och plockade ner en clowndocka i blå satinbyxor med silverbrodyr.

”Importerad från Frankrike.”

Mannen fnyste.

”Letar efter något med lite mer liv”, sa han.

Dockmakaren rätade till hatten på dockan och satte tillbaka den i hyllan.

”Det du ser är det jag har.”

”Synd”, svarade mannen.

”Jag tar beställningar … fast det kostar extra.”

Mannen svarade inte. Pojken kunde se hur han kom emot honom. Mannens händer klämde hårt runt hans midja. Trätt knakade när han lyfte upp honom.

”Den här lilla krabaten är en skönhet för ögat.”

Dockmakaren harklade sig.

”Han är inte till salu”, sa han och tog Pojken.

”Varför inte?”

”Han är min finaste ägodel och funnits med mig länge.”

Mannen flinade och såg sig runt om i butiken.

“Är du verkligen i positionen att neka till en försäljning?”

Dockmakaren skruvade på sig. Det var han inte, även Pojken visste det. Dockmakaren lät sitt finger glida över tränäsan. Ögonen bad om förlåtelse innan han nickade mot Mannen som tog upp en bunt med sedlar ur innerfickan och lade dem på disken.

”Det här borde täcka allt”, sa han och ryckte till sig Pojken.

”Han är väldigt ömtålig så snälla var försiktig med honom.”

Mannen tryckte ner Pojken i en tygkasse. Genom ett litet hål i tyget kunde han se hur Dockmakaren begravde ansiktet i händerna. Kassen började gunga och Dockmakaren försvann när dörren slog igen.

Pojken blev inlåst i ett kabinettsskåp i en källare. Det var hans första möte med komplett mörker. Timmar passerade, tankarna framställde vanställda skuggor som kröp runt i hans sinne. Att bli lämnad i ljusets frånvaro kunde driva den friskaste till vanvett. Han koncentrerade sig på ett tickande ljud utifrån. Räknade varje sekund.

Trappan utanför knarrade. En ljus prick skymtade utanför springan, den växte sig större. Låset vreds upp och någon öppnade skåpet. En brinnande flamma reflekterades i de runda glasögonen på mannens nästipp. Den varma andedräkten immade för porslinsögon. Mannen ställde från sig ett stearinljus och plockade upp honom i sin famn, lyfte hans hand och började dansa. Rummet snurrade runt och Pojken kunde inte fokusera sin blick. Skuggor dansade med dem till ljudlösa toner. Mannen tryckte honom tätt intill sig.

”Jag önskar att du var en riktig pojke”, viskade han.

Mannen stannade, lade försiktigt Pojken på ett hyvelbord.

Blicken var riktad mot en verktygslåda. Mannen plockade upp borrsväng och försvann ur synhåll. Även om Pojken inte hade något hjärta kunde han inbilla sig hur slagen skulle ha pulserat i hans bröst.

Kroppen började skaka och ansikte vreds ner mot bordet. Näsan drogs mot bänken och lämnade en ljus linje. Vibrationerna slutade och spånet dammade framför ögonen.

”Nästan riktigt”, sa mannen.

Pojken kände sig vanskapt, han kunde inte se vad mannen hade gjort, enbart känna tomheten i sig när ett vinddrag drog igenom honom.

Mannen kysste bakhuvudet på honom. Bältspännet skramlade och en klang slog i golvet. Träbenen blev pressade mot bordskanten och huvudet bankade mot bordet. Pärlor av svett droppade ner på honom och mannen gnydde. Insidan blev våt och trätt stramade. En röst kom från övervåningen och mannen andades fortare.

”Kommer snart!” ropade han och låste in Pojken i skåpet.

Varje afton fortsatte i samma mönster. Pojken förmultnade sakta inifrån, ändå längtade han ut till mannen. Lidandet var ett billigt pris för en glimt av ljus. Tills en kväll när Mannen skulle dra sig ur honom, vrålade han och kastade in honom i skåpet. Mannen drog ut en lång sticka ur sitt kön. Han drog upp kalsongerna och en röd fläck växte sig stor, en våt hinna trängde igenom och droppade ner på golvet. Låset på skåpet vreds om.

Tickandet gick ohört förbi och svärtan trängde in i sinnet. Lukten av våt jord steg från honom. Buken mjuknade och huvudet föll fram mot skåpdörren. Ena ögat låg pressat mot glipan och stirrade ut i det oändliga mörkret. Minnet av Dockmakaren tynade sakta bort innan det gick helt förlorat och Pojkens huvud blev lika tom som hans kropp.

Efter en tid tändes lampan utanför och Pojkens sinne vaknade till liv. Mannen kommer ner för trappan med en påse med färgglada cirklar på i sin hand. Korta steg knarrade bakom honom. Pojken kunde skymta någon annan i källaren. Mannen hukade sig ner och sträckte fram påsen. Taniga fingrar från en okänd hand grävde runt i påsen och plockade upp en klubba med körsbärstryck. Pojken önskade att han kunde titta bort. Mannen hjälpte till att plocka bort plasten från den, han hade hittat någon annan, en riktig pojke.

© Tobias Myrbakk

Andra pris i novelltävlingen 2017.

Motivering: Berörande på djupet med lång efterklang.

Läs fler noveller