Högspänning

När dörren öppnades och Håkan kom in på mitt kontor stod jag framför skrivbordet redo att hälsa honom. Jag var klädd i mörka byxor, öppen kavaj och en vit blus. Håret hölls uppe av en enkel hästsvans. Folk förväntar sig att en ung kvinnlig psykolog ska se ut på ett särskilt vis och jag uppfyller deras förväntan. Det har en lugnande effekt, har jag märkt.

Håkan haltade in stödd på en käpp och min assistent stängde dörren bakom honom. Han hade hängt av sig vinterjackan i väntrummet, men behöll fortfarande en stickad mössa långt nerdragen över huvudet.

”Välkommen, Håkan”, sa jag och sträckte ut handen. ”Jag heter Helen.”

Håkan var under fyrtio, men rörde sig som en gammal man. Han stönade när han satte sig i den vita soffan, lutade käppen mot gaveln. Soffgruppen var placerad intill ett stort fönster och vi hade utsikt över parkeringen fyra våningar ner. Det snöade lätt och bilarnas tak var vita.

Jag korsade benen. ”Det gläder mig att du valt att tala med mig till slut. Det var väl ungefär ett halvår sen olyckan inträffade?”

”Ja.” Han såg på mig med vattniga, trötta ögon och tog av sig mössan. Huvudet var hårlöst och täckt av rosaaktig ärrvävnad, ena örat var hopsmält till en köttig klump. ”Det kommer bli ett mycket snabbt besök, det jag ska berätta tar inte lång tid.”

Innan olyckan hade Håkan jobbat som truckförare och tillsammans med kollegorna spelade han i ett fotbollslag på motionsnivå. I somras hade att oväder dragit in över planen så snabbt att man inte hunnit avbryta matchen innan regnet och åskan var över dem. Håkan var lagets målvakt och då blixten slog ner i målramen bildades en sidoladdning som träffade honom i huvudet. Han hade varit klinisk död hela färden i ambulansen, men blivit återupplivad på sjukhuset.

”Blixtnedslaget vanställde mig”, sa han. ”Å jag blir lätt åksjuk, synen är kass och foten åt helvete. Läkarna säger att jag är frisk i övrigt, men jag lär in å kolla hjärtat då å då. För säkerhets skull, säger dom.”

”Låter bra att du går på regelbundna kontroller.”

”Kanske det.” Han fingrade nervöst på mössan i knät. ”Dom håller på med sina mätningar å allt det där, men jag behöver prata om annat än EKG-värden.”

”Det är därför du är här.” Jag log mot honom.”Prata med mig.”

”Okej. Tror du att det finns andra världar?”

Frågan förvånade mig inte. Existentiella frågeställningar ligger nära till hands för människor som upplevt livshotande situationer. ”Menar du andliga världar?”

”Nä.” Han skakade på huvudet, långsamt med halvslutna ögon. ”Jag menar verkliga världar som vi inte kan se, men som finns överallt runt omkring oss ändå, osynliga, typ.”

”Fysiker talar om parallella dimensioner som något fullt möjligt. Vissa menar att vårt universum är ett av otaliga, att det bara är tunna membran som skiljer dimensionerna åt och att vi människor har för svaga sinnen för att uppfatta dem.”

”Ja!” Ögonen blev runda och han skakade pekfingret mot mig. ”Precis så, precis så!” Han slickade sig om läpparna. ”När blixten slog ner i mej rubbade den hjärtat, läkarna säger att rytmen blivit annorlunda. Dom kliar sig i skallen som apor när dom tittar på mina EKG-utskrifter.”

Jag rynkade ögonbrynen. ”Jaså?”

Håkan lutade sig framåt. ”Asså, sen olyckan, har jag upptäckt att jag kan förflytta mig mellan olika världar. Jag kan inte styra det, det liksom bara händer. Första gången det hände var hemma i lägenheten. Hjärtat började slå konstigt och jag trodde jag höll på å få en hjärtattack, eller nåt. Jag föll ihop och sen suddades världen ut runt mig, liksom dallrade till å försvann. Helt plötsligt var jag i en jävla skog med jätteträd som rörde på sig å djur jag inte ens sett i böcker. Helt jävla utomjordiskt – å sen, helt plötsligt, låg jag å flämtade på köksgolvet, tillbaka i lägenheten.” Han torkade saliv från hakan och stirrade på mig, väntade på en reaktion.

”Fortsätt.”

”Jag var så jävla skärrad, asså. Trodde det var en dröm, eller nåt.” Han lutade sig tillbaka, tröttheten verkade återvända. ”Men det har hänt många gånger nu, varje gång när hjärtat börjar slå i otakt. Å dessutom är jag borta längre för varje gång. Jag tror att hjärtat blev överladdat på nå vis av blixten, rubbades ur sitt läge i vår värld på nå vis. Förstår du? Det är så det känns i alla fall.”

”Håkan, jag önskar att du låtit mig träffa dig direkt efter olyckan. Det är inte ovanligt att människor med nära döden-upplevelser upplever stressrelaterade -”

”Det är inte stress.” Han kavlade ned ärmen på tröjan och visade en svullen rodnad på underarmen. ”I höstas förflyttades jag till ett ställe med röd himmel å kvävande luft full av flaxande insekter! En av dem bet mej å när jag återvände till vår värld fanns det här bettet kvar – å det är mitt bevis att jag inte är galen. Jag har varit på många ställen nu… Vissa världar liknar vår, men andra är helt jävla sjuka.”

”Det låter… överväldigande.”

Han andades tungt och log trött. Jag trodde han skulle fortsätta sin berättelse, men reste sig istället mödosamt med stöd av käppen. ”Jag har berättat det jag kom för å berätta. Jag vet att det är svårt å tro på, men det gör mig inget. Förr eller senare kommer mitt hjärta fladdra till å sen fastnar jag på nåt ställe utan å kunna komma hem igen. Borta med vinden, liksom. När det händer vet jag i alla fall att jag har berättat det för nån, för ni loggar väl allt som sägs? Viktigt att inte folk tror jag tagit livet av mej. Å du är ju psykolog, jag tror inte du kommer glömma bort vad jag sagt.”

”Håkan, jag vill gärna fortsätta vårt samtal.”

”Nej.” Han gick mot dörren, men stannade halvvägs. ”Å vet du vad det värsta är, det värsta är att jag tror att i vissa av världarna kan man inte dö – i vissa av världarna måste man fortsätta leva för alltid. Å det skrämmer mej till vansinne.” Han drog på sig mössan. ”Nu tänker jag ta bussen hem.”

Motvilligt lät jag honom lämna kontoret, men jag var ändå glad över att äntligen fått träffa honom. Han behövde stöd. Jag ställde mig vid fönstret och medan jag såg Håkan halta fram över parkeringen genom snöfallet funderade jag på hur jag skulle övertyga honom att komma tillbaka för vidare samtal.

Innan han hunnit fram till busshållplatsen stelnade han plötsligt till –  och föll till knä mellan två parkerade bilar, med handen tryckt mot armhålan. Jag var på väg att rusa till telefonen för att ringa efter hjälp, men hejdade mig. Förfärat såg jag hur han darrade till likt en gitarrsträng i gungning för att sen blekna bort ur verkligheten, skingras som en hägring. Ena ögonblicket var han där – i nästa var han det inte.

Jag stod som fastfrusen vid fönstret, oförmögen att röra mig, oförmögen att ens tänka.

Till slut sprang jag ut på parkeringen. Håkan var inte där, men mellan bilarna låg den stickade mössan. Jag tryckte den mot bröstet och såg mig omkring och ropade, medan snöflingorna virvlade runt och fastnade i håret.

Håkan syntes inte till.

© Dan Andersson

Hederspris i novelltävlingen 2017.

Motivering: Sänder rysningar längs ryggraden.

Läs fler noveller