+1
Det var en stilla sommarkväll i augusti som han fann henne sittandes ute på verandan. Han betraktade henne en stund på avstånd. Hennes stora blå ögon stirrade tomt framför sig. Åter igen befann hon sig i den värld där ingen annan hade tillträde. Inte ens han. I handen höll hon i en trasa, som om hon plötsligt kommit av sig i sitt maniska städande. Hans konstnärssjäl fick plötsligt lust att dra fram en målarduk, penslar och färger för att föreviga bilden han såg framför sig. En vacker, ung kvinna med sorgsna ögon, framför en trädgård som skimrade i kvällssolens gyllene sken. Men han var för djupt indragen för att han skulle finna någon njutning i bilden. Istället framkallade den bara smärta. Det var hans fru han såg framför sig. Hans fru, som höll på att tyna bort framför hans ögon, utan att han verkade kunna göra någonting för att förhindra det. Vad kunde han göra för att nå fram till henne? Hur nådde man in till en människas hjärta, när hon så enträget kämpade för att hålla portarna till det stängda?
”Eleonora…”
Hon ryckte till när han sa hennes namn och stirrade förskräckt bakom sig. Under ett kort ögonblick såg han rakt in i den rädsla hon så förtvivlat försökte dölja. Sedan var murarna tillbaka. Rädslan var ersatt med den bedrägliga likgiltigheten som han avskydde mer än allt annat. Frustrationen växte i hans bröst. Varför vågade hon inte lita på honom? Han hade varit hennes man i tre år och älskat henne ännu längre än så. Kunde hon inte se det? Betydde det ingenting för henne? Han försökte förstå, men misslyckades. Med en matt suck gick han fram till henne och masserade henne försiktigt i nacken. Hon var spänd och rös av hans beröring.
”Hur mår du?” frågade han och satte sig på en stol mitt emot henne.
”Bra”, svarade hon mekaniskt. Hon log blekt mot honom men mötte inte hans blick. Ögonen flackade, och hon verkade besvärad över att han satt så nära. Han fortsatte att se på henne och såg paniken växa i henne. ”Jag måste nog fortsätta med städningen”, sa hon, men innan hon hann resa sig la han en hand på hennes arm.
”När ska du sluta fly från mig, älskade?” frågade han mjukt.
Äntligen såg hon på honom, men hennes ansikte var uttryckslöst. ”Vad menar du? Jag flyr inte.”
”Jo. Varje dag tar du ett steg längre bort från mig. Vad är det du är rädd för Nora?”
”Ingenting”, svarade hon, alldeles för snabbt.
Han strök långsamt handen över hennes kind. ”Se på mig”, bad han. Motvilligt gjorde hon som han sa, och när hon mötte hans blick skymtade han rädslan igen någonstans i det blåa.
”Vad är du rädd för?” frågade han igen.
Hon såg ut att tveka ett ögonblick och han kunde ana sig till kampen av motstridiga känslor som pågick inom henne. Fel sida vann. Med ens föste hon undan hans hand och reste sig upp. ”Ingenting sa jag ju”, snäste hon. Sedan gick hon in igen med skyndsamma steg. I vanliga fall skulle han ha gett upp här. Men den här gången var det någonting inom honom som manade honom att gå efter henne. Fortsätta banka på hennes bastanta portar, tills hon åtminstone skulle våga glipa lite på dörren. Han följde efter henne in och såg hur hon började damma av hyllorna och byrålådorna i vardagsrummet.
