Är det höstens fel

Är det höstens fel

 

Det bästa med hösten är tystnaden, är lugnet, är insikten. Som lägger an sin skräpmatta och ohotad överger fruktbarheten.

Det bästa med hösten är tillåtelsen, är tonhöjden, är stämningen. Som sveper in sig och överröstar ackordet i skymningssalen.

Lövfällningens tid är här och jag låter mossan skava min axel.

Tillåter tårar gröpa ur mina kinder så som dåtidens stenar en gång förgrep sig på inlandsisen.

Jag låter mig tummas på likt en skämd frukt. Intryckt och flamsig i sitt transparanta skal.

Måste spruckna hälar, likt rivjärn, skänka bistra sviter på höstens nylon. Ritsa dem. Bli till synliga skavanker. Ett rymligt hål i fiskarens nät.

Varför kan jag inte tona ner tanken?

Låta skördetiden ha sin gång så som jag en gång tillät sommaren. Ha modet att skyndsamt storma fram i ett volmande fågelsträck. Högt ovan asfaltens brottsbeklädda ytvidd.

Våga mig vippas runt bland yviga löv, innan de slutligen dirigeras om och lösgör sin anlagda färgprakt. Tordas traska med högburet huvud. Låta regnet piska till i ansiktet och med stolta steg konstatera

nu är Hösten här.

Det lågmälda väsande andetaget får svårmodet att tränga sig före i kön.

Den låghalta skuggans marionetter får mig att vrida och vända på varje sten.

Jag snubblar över gråsuggorna, som i panik flyr dagens ljus.

Jag sjunker långsamt in i den stinna markbubblan.

 

© Anette Rosenberg

”Är det höstens fel” tilldelades hederspris i SkrivarSidans dikttävling 2012