Metamorfos

Metamorfos

Jag förlorade en bit av mig själv; några celler inte helt utan betydelse slets från sin plats och smälte samman till något annat. Och av detta kom du: och jag förstod då vad de menade när de sade att inget kunde förbereda mig på detta. Ingenting hade kunnat förbereda mig på dig.

Ett ögonblick blev ett annat och när jag öppnade ögonen slumrade ett nytt jag där bakom. Jag blev någon annan, cell för cell förändrades jag och byggdes upp på nytt. Det gamla jaget steg åt sidan, vek sig följsamt svagt för detta nya; med en krigares själ. Jag är ständigt beredd att skydda och skada. Min kropp som fram till nu varit det som ska skötas , skyddas och helgas är numera en barriär mellan dig och världen, färdig att offras om det skulle behövas. Jag är ett redskap, ett viktigt sådant. Men mitt självändamål är inte längre det som får mitt hjärta att slå.

Och jag kan inte beskriva vem jag är utan att beskriva mig genom dig.

Jag är starkare och svagare än någonsin, jag bär en värld på mina axlar och hukar under tyngden av en fjäder. Aldrig har jag sett så långt men samtidigt varit så begränsad. Mina ögon med skygglappar vilar på dig. Mina steg som burit mig till varje kontinent stannar nu i Inomhuset och går inte utanför.
Ändå har jag aldrig upplevt mer.

© Hanna Gustafsson

Hederspris i dikttävlingen 2015

Motivering: En konkret dikt som trots det är öppen för tolkningar. Rytmisk och stort innehåll.