Lila klöverblommor

Jag såg över perrongen. Den svarta asfalten ångade i solvärmen. Mitt hjärta vibrerade. Du stod vid loket. Ditt svarta hår blänkte i solljuset. Du såg dig omkring. Det är många år sedan nu. Jag minns de lila klöverblommorna i ditt hår, ditt underbara leende och dina ögons skratt. Det var mitt livs sommar. Sommaren med dig. Jag fick kyssa dig vid grinden. Jag smekte ditt svarta hår, smekte in lila klöverblommor. Du ville att vi skulle lova varandra trohet, och mitt hjärta vibrerade.

Men jag fann aldrig ord

Jag stod på perrongen. Den svarta asfalten ångade i solvärmen. Hela mitt inre vibrerade. Du hade gråtit och sagt att du behövde få veta mitt svar, annars kunde du inte stanna kvar. Jag ville rusa över perrongen till dig, men jag fann aldrig mod, och stunden drunknade i röken. Det är många år sedan nu. När röken skingrades slängde jag de lila klöverblommarna på den svarta asfalten. Jag dedikerade mitt liv till att hoppas. Prenumererade på dagstidningen från din stad. Förbannade den dag då jag såg ditt namn under vigda, och läste ambivalent om dina barns födelse. Annelie fick aldrig veta. Hade hon fått veta hade vi kanske skilt oss tidigare. Men det är många år sedan nu. Våra barn är vuxna, och jag är morfar. Jag plockade lila klöverblommor dagen före jag läste om din mans bortgång. På tre dygn sov jag inte en blund. Sextiotre hopknycklade brevpapper låg under köksbordet

Jag fann inte ord

Hoppet hade vuxit fast i mitt inre. Jag tvivlade på om jag kunde överleva dess död… Så jag fann inte mod. Det är många år sedan nu. Jag hade plockat lila klöverblommor när jag hämtade posten. Brevet låg på köksbordet i tre dagar tills hoppet övervann fegheten. Och jag läste, och jag vibrerade, och jag hade redan stått på perrongen och väntat ett helt liv. Den svarta asfalten ångade i solvärmen, och ditt gråvita hår blänkte i solljuset. Du såg dig omkring, och jag hade lila klöverblommor i handen. Jag ville rusa över perrongen till dig. Hela mitt inre vibrerade, och mitt hjärta, och mitt hjärta… Den svarta asfalten ångade mot min kind. De sa att jag hade tur att ambulansen kom så snabbt. Men jag, jag ville ropa ut ditt namn.

Men det kom inga ord

Jag låg på perrongen och hörde ambulansens sirener. De lila klöverblommarna på den svarta asfalten påminde mig om ditt svarta hår, ditt underbara leende och dina ögons skratt. Och mitt hopp hade aldrig varit så starkt som just då…

© Katta Carlsson

2:a i dikttävlingen 2016

Motivering: Väcker starka känslor och oroa. Rytmisk.

Fler dikter