Babel, Babbel (Hederspris i dikttävlingen 2014)

Babel, Babbel

I
Doftrisporna som besöker
mig ibland
är som dammet ifrån
ett raserat torn,
de minsta delarna av någonting
stort, oändligt större
än mig själv
och det som vi,
du, var.

II
Det är som om du stod
i den raserade dörren
men det är flyktigt
en soluppgång hastigt
sedd
en morgon på pendeln
innan man rycks ur
minnesluren.

III
Ovanan i de nya
siluetterna
ett monument stod här
strax intill mitt bröst
nu är det;
inte raserat men borta och
allt har blivit ett babbel,
ett Babel
i skymningen innan
kvällen drar in
och bleker allt i blått
matt svart
under de nya strukturerna.

IV
Dock hörs ännu
konstruktionen i lägenhetsmörkret
någon bygger fortfarande verkligen
nått
fast
en poet sa mig en gång:
”att allt de vackraste, är sönder”
så kanske är det inte
konstruktionen jag hör
utan babbeldammet

© Anders Borgström, Karlstad

Motivering: En rytmisk lyrisk dikt som växer och växer.