Lilla smycket – en diamant på 127 sidor

Lilla smycket – en diamant på 127 sidor är en kortroman av Patrick Modianos.

”Minst tolv år hade gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid. Jag följde folkströmmen på rullbandet i den ändlösa gången. En kvinna var klädd i gul kappa.”

Thérèse tycker att kvinnan liknar sin mamma och följer efter henne. Trots att mamman påstås ha dött i Marocko flera år tidigare. Med tiden blir hon alltmer övertygad om att det är hennes mor.

Vi får följa 18-åriga Thérèse färd i tunnelbanan. Längs gatorna i Paris. Sökandet efter mamman får smärtsamma minnen att komma upp till ytan. Minnena blandas med drömlika tankar som blir hennes ständiga följeslagare.

EN EGEN SFÄR DÄR VÄRLDEN UTANFÖR KÄNNS AVLÄGSEN

Handlingen känns abstrakt. Drömlik. Precis som personerna Thérèse möter längs vägen. Det är som om Modianos ord inte endast fungerar som verktyg. Snarare att det är uttryckssättet, istället för handlingen, som står i centrum.

Lilla smycket är en vemodig berättelse om ensamhet, vilsenhet och sökandet efter sina rötter. Språket är dämpat, vackert och gränsar mellan dröm och verklighet.

Det som gör Lilla smycket speciell utöver språket är att stora delar av historien inte berättas. Läsaren måste själv fylla i. Som om det fanns en outtalad överenskommelse mellan författaren och läsaren att båda ska bidra.

Det är också det som gör att man så lätt att uppslukas. En slags sinnesnärvaro – som närmast liknar meditation – skapas. En egen sfär där världen utanför känns avlägsen.

FLER FRÅGOR ÄN SVAR

Efter att ha läst boken lämnas jag med fler frågor än svar. Och förvånande nog känns det OK. Som om syftet är att lämna kvar en känsla av något större. Som sträcker sig bortom berättelsen.

Patrick Modiano är en fransk författare. År 2014 tilldelades han Nobelpriset i litteratur med motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

Lilla smycket finns att köpa på Bokus.

Text: © Sofia Gad