Gräspojken – omoralisk och älskvärd

Gräspojken – omoralisk och älskvärd. Christer Lundbergs Gräspojken liknar inte något annat jag läst. Och kan bäst beskrivas som omoralisk och älskvärd.

ALLT BÖRJAR MED EN SPÄD LJUSGRÖN STJÄLK

Med en mamma som schappat till Indien. En pappa som dricker för mycket. Och en lillebror som inte bryr sig om något annat än sin skateboard. Borde livet vara tillräckligt komplicerat för en 12-åring.

Lägg sedan till nymfparakiten Aslan som med nöd och näppe överlever en tvättomgång i diskmaskinen. Plantan Mariana som kräver ständig uppmärksamhet. Hanterandet av diverse suspekta figurer som inte låter Kalle vara ifred. Och flickvännen Petra som Kalle konstant försöker imponera på. Då kan vem som helst förstå att livet inte är helt enkelt.

Allt börjar med att en späd ljusgrön stjälk sticker upp ur krukan i pojkrummet.

Det dröjer inte länge innan odlingen fyller sommarstugans källare. Och hans egen pappa är med på noterna.

Dråpligheterna avlöser varandra och till slut finns det ingen hejd på vad som kan hända.

EXTRA LÄSVÄRD OM DU ÄR FRÅN GÖTEBORG

Boken är full av roliga vändningar och galen humor. Och för det mesta går det i en rasande fart.

Språket är enkelt och underhållande. Jag skulle inte kalla det ett litterärt mästerverk. Men vill du ha en rolig stund. Och skratta hejdlöst är Gräspojken en bok för dig!

Berättelsen börjar med vårterminen 1987 i Göteborg och har för mig hög igenkänningsfaktor. Eftersom jag – precis som Kalle – var 12 år 1987. Och är uppväxt i Göteborg.

Så är du född i Göteborg i mitten av 1970-talet kommer du säkert att skratta lite extra.

LÄSAS MED RÄTT ÖGON

Funderar man på Kalles familjesituation och moral kring barnuppfostran är boken helt förkastlig. För att uppskattas behöver den läsas rakt upp och ner utan vidare eftertanke.

CHRISTER I P3

Christer Lundberg är född och uppvuxen i Göteborg. Han är mest känd som en av programledarna i radioprogrammet Christer i P3.

År 2012 debuterade han som författare med Gräspojken. Boken finns att köpa hos Bokus.

Text: © Sofia Gad