Den hand som först höll min

Den hand som först höll min av Maggie O’Farrell läste jag ut igår. Det är den sortens bok som fick mig att sitta kvar med boken i händerna. Jag tittade på omslaget, läste titeln och läste om baksidestexten medan jag smälte upplevelsen. Boken var snyggt berättad och raffinerat upplagd.

Lexie Sinclair flyr i slutet av 1950-talet till London. Där lever hon med sitt livs stora kärlek Innes Kent. De både lever och arbetar tillsammans. Det är ett intensivt liv, lyckligt liv. Vi får också följa Ted och Elina i nutid. De gör sitt bästa för att hantera sitt omkullkastade liv med en bebis och chockvågorna efter en oerhört dramatisk förlossning. Det är två helt skilda berättelser som visar sig ha en knutpunkt. Utan att avslöja för mycket tog jag titeln – som är en direkt översättning från engelskan – till mig på ett helt annat sätt efter att jag hade läst ut boken. Den innehåller mycket längtan och saknad.

Maggie O’Farrell är skicklig på att avslöja det som förhöjer läslusten. Samtidigt hålla hon inne med små detaljer som visar sig ha avgörande betydelse. Det är en balansgång, en avvägning som långt ifrån alla författare klarar av. Hon avslöjar tidigt in i handlingen att Lexie kommer att dö ung. Sakta men säkert driver handlingen läsaren framåt tills det står klart att ”Jäklar, nu händer det!”. Det avslöjandet förstör inte på något sätt, tycker jag.

Författaren lyckas också introducera karaktärer utan att presentera dem. Det utan att det blir konstigt för att längre fram ta med deras namn och lämna läsaren med tappad haka. Det finns humor en del humor mitt i all dramatik och den har en avväpnande effekt. Maggie O’Farrell har gett mig mersmak. Nu ska jag leta efter fler av hennes böcker.

Den hand som först höll min köper du på Bokus.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se